En tvillingmammas blogg

Amningsbekymret

Min mjölkproduktion kom inte alls igång efter mitt något komplicerade kejsarsnitt. Då jag låg på en intensivavdelning i drygt ett dygn efteråt tog det tid innan mina småttingar ens kom i närheten av mina bröst. Så Clara och Ture fick mjölkersättning från allra första början. Var tredje timme drack de från en speciell matningskopp. Det var otroligt tidskrävande, kladdigt och tråkigt att mata barn på det sättet. Därför kämpade jag under tiden som en tok för att få brösten att vakna till liv. Jag satt och pumpade ur brösten med en elektrisk pump så fort jag hade möjlighet. Åh, vad det gjorde ont och fy vad trögt det gick! Men jag hade gett mig tusan på att jag skulle amma mina barn. Något annat var helt enkelt otänkbart!

Efter cirka tre veckor hade jag lyckats pumpa så pass mycket att mjölkörtlarna börjat jobba och det strömmade till. Rejält! Men ointresset från tvillingarna var komplett. De skrek i högan sky tills de blev blålila när jag la dem vid bröstet. De skrek och jag grinade. För det var ju inte så här min bild av en ammande tvillingmoder hade sett ut.
Ett av mina försök

I hela sju veckor levde vi i denna kakofoni av jämmer och elände. Tills jag en dag desperat ringer till amningsmottagningen på sjukhuset och får löfte om hjälp av en oerhört vänlig barnmorska. De gör sällan hembesök, men något fick dem att göra ett undantag denna gång.
En rundlagd kvinna med ett förtroendeingivande leende plingar på dörren. Hon möts av en hålögd, söndergråten och nästintill psykotisk mamma, som naturligtvis börjar gråta igen så fort denna kvinna visar minsta lilla medkänsla. I tre timmar studerar barnmorskan mina kaotiska försök att amma mina två små. Hon sitter, står och kryper runt omkring mig i sängen där jag brukar sitta när jag ska amma. Hon känner och klämmer, tröstar och uppmuntrar och försöker med mild stämma överrösta mina vrålande och störthungriga älsklingar. Till slut är vi dyblöta av svett, både jag, ungarna och barnmorskan. Då ger hon mig helt enkelt rådet att ge upp amningen helt och ge mina barn mat på flaska istället.
Vilken otrolig lättnad jag kände! Plötsligt förvandlades vi till en glad familj igen! Ungarna blev mätta och jag gjorde annat på dagarna än grät.

En glad flaskbäbis

Nu efteråt kan jag inte förstå att jag fortsatte amningsförsöken så länge, trots att alla inblandade bevisligen mådde så dåligt. Bilden av den lyckliga dubbelammande modern var så starkt inpräntad att det behövdes en amningsexpert för att ta hål på den.
Sedan dess har jag sett många tvillingmammor som dubbelammar. Ja, jag har till och med sett en mamma stå på alla fyra och amma två barn samtidigt! Men jag tror inte det finns en enda tvillingmamma som inte haft problem med just amningen. Problemen ser olika ut – de äter olika mycket, de suger olika bra, de vill bara suga från ena bröstet, de sparkar varandra när de ammar eller båda vill alltid somna med tutten i munnen. Och så tar det ju en sådan himla tid att amma två barn! Jag vill inte påstå att alla får problem med amningen, men det är bra att vara förberedd på att det krävs en del jobb för att få det att fungera med två små hungriga. Och en stor portion tålamod.

• Comments(0)http://blogg.tvillingnytt.se/#post26